.

Har ni någon gång börjat skratta på ställen ni verkligen inte får skratta?




Jag har den sjuka tendensen att jag skrattar när det är något sjukt eller sorgligt tilfälle. Även under mina panikattacker skrattar jag och det brukar gillas av folk som ger mej panik, inte minst min pojkvän. När man får panik så vet ni att då vill man bli av med den, men när folk tycker att ens sätt att hantera paniken är underhållande vill de gärna fortsätta er panikattack. Jag brukar till slut bli tokig och slå och skalla runt åt alla håll. Smärta är inte lika farligt som panik!

Men det var inte det tillfället jag tänkte på nu, utan min tanke idag/ nu var att när vi skulle säga hej då till lilla Torres-valpen (som bara skulle flytta till min bror) blev alla (utom min bror och hans flickvän) ledsna. Min pappa som inte brukar gråta grät, han grät först av alla också. Och när jag såg detta kunde jag bara inte hålla mej, jag försökte men till sist bara fräste skrattet ut. Jag gjorde allt för att sluta och att försöka se ledsen ut istället men det var riktigt skitsvårt!

Det har hänt andra grejer, hemska sådana som jag inte heller då kunde hålla mej för skratt. Men då har jag sprungit undan och gömt mej. Skäms och känner mej sjukt hjärtlös!

Antingen är jag det och dum i huvudet eller så kan det vara så jag hanterar sorg och rädsla för jag känner ju sorgen och medkänslan (kanske jag är som Dexter och inte vet hur jag ska hantera min situation). Jag har varit med om lite skit tidigare i mitt liv och nu kanske det är så att jag bara inte orkar med skit utan försöker hitta något komiskt i allt. Jag har ingen jäkla aning, allt måste ligga i mitt undermedvetna. Men det skulle vara roligt att ta reda på varför i fan jag gör som jag gör!

Är ni lika sjukhuvade som jag? DO TELL!! =)



Imorgon blir det förnedring på

Hoppas det blir givande!

Oh BTW min äppelpaj blev den godaste jag nånsin ätit! Såg lite typisk amerikansk ut =D Men det blev inga foton =( Alla var så sugna på den så den hanns liksom inte...

Kärlek!